Svensk Jakt nr 10 2006

Utan salt kan hjortdjuren inte leva

Att sätta upp saltstenar är en av våra vanligaste viltvårdsåtgärder. Men är saltstenar verkligen till nytta för viltet eller handlar det bara om jägarterapi?

av Bernt Karlsson

I äldre facklitteratur ifrågasätts den verkliga nyttan av saltet. ”För djurens välbefinnande torde emellertid slekena ej spela någon väsentlig roll”, heter det till exempel i Svenskt Jaktlexikon (1947).
Senare tids viltforskning har emellertid visat att salt (natriumklorid) spelar en central roll för hjortdjur, men även för andra växtätare. Salttillgången påverkar tillväxt och fortplantning men styr även hjortdjurens fördelning i landskapet.
Utan salt kan hjortdjuren helt enkelt inte leva och det stora problemet är bristen på salt i naturen.
Vanliga växter innehåller mycket litet salt. De mer energilösa vattenväxterna är däremot ganska saltrika och det är förklaringen till exempelvis älgens begär efter vattenväxter. Trots att energiinnehållet är så lågt att älgen går med förlust varje gång den drar upp en vattenväxt gör den det ändå bara för att komma åt saltet.
Begäret efter salt förklarar också varför renar och rådjur med förkärlek ger sig på bisamhyddor som sticker upp ur isen. Dessa är nämligen byggda av vattenväxter.
På Grimsö forskningsstation i Bergslagen har det gjorts studier över viltets utnyttjande av saltstenar. Älg och hare besökte saltstenarna under hela året men fem–sex gånger oftare under vår och försommar. Sedan minskade besöken successivt under sommar och höst för att nå ett minimum strax efter årsskiftet. Rådjuren besökte saltstenarna året runt i högre grad än älgarna.
Det var inte heller bara älgar, harar och rådjur som besökte saltstenarna. Stenarna drog också till sig ringduvor och även småfåglar tog för sig av saltet.

Störst brist på våren
Saltbristen tycks alltså vara störst på våren. Nordamerikanska viltforskare beskriver hur tundrans renar på våren kan lida sådan saltbrist att de tvingas tillgodose saltbehovet genom att äta urinindränkt snö i väntan på att havsisen ska gå upp. Saltbristen kan också vara förklaringen till att älgar i Norrlands kustland under våren kan ge sig långt ut på havsisen.
Att så många älgar och rådjur årligen dödas på våra vägar kan också i någon mån skyllas på saltet. I intilliggande natur finns inget tillgängligt salt, däremot på eller intill vägarna eftersom dessa regelmässigt saltas vintertid.

En på 100 hektar
Det ämne i saltet som lockar djuren är natrium. Vid jämförande försök med så kallade mineralstenar, som även är berikade med andra mineraler och spårämnen, har det visat sig att de rena saltstenarna uppskattas mest. Allt det övriga har djuren redan tillgång till.
Att sätta upp saltstenar är därför inte bara en tacksam utan också oerhört viktig viltvårdsåtgärd. Det hör till vinterns viltvårdsåtgärder och med hjälp av snöskoter når man alla delar av jaktmarken på ett bekvämt sätt.
Saltstenarna sätts helst på fast mark i anslutning till en bäck, kallkälla eller uppsprängt vattenhål. Ungefär en saltsten per hundra hektar brukar anges som riktmått inom älgtäta områden, men det är alltid bättre att sätta upp för många än för få.